onsdag 18 september 2019

Höst och förgänglighet

Min favoritros börjar sjunga på sista versen nu och det är tveksamt om det blir någon mera blomma innan frosten slår till.
Runt omkring ser jag förgänglighet som börjar göra sej påmind i min trädgård lite här och där. 
Tiden passar mitt sinne nu när jag även blir påmind om själva livets förgänglighet. 
I söndags lämnade en kär väninna denna värld och jag försöker vänja mej vid att hon inte finns mera. Det känns svårt, men jag vet ju att jag kommer att vänja mej...som man ju gör. 


 Några klara vinteräpplen fick jag ändå, även om de är mycket få i år. Så fräscha och doftande, trots dåligt med vatten...

Ja, sommaren tonar långsamt bort och igår hade vi nog det märkligaste vädret nånsin - +6 grader, åska och ösregn! Nu är nog inte frosten långt borta.

Tusen TACK för allt beröm jag fick i förra inlägget om mina lusekoftor! Jag är ju själv imponerad och jag vet att några sådana avancerade stickningar blir det nog inte mera här. Men roligt att se vad man åstadkommit

Sköt om er och njut av septembersötman!

4 kommentarer:

Monica sa...

Ja, nu ser man verkligen förgängligheten i trädgården och naturen omkring! Så sorgligt och jobbigt med en väninna som går bort! Det blir så påtagligt, att livet har ett slut...och inget är så konstigt som döden. Ena sekunden så finns man, och nästa är man borta.
Vilka fina äpplen du fått på ditt träd! Dom ser jättegoda ut!
Må så gott du kan med din sorg!
Tröstekramar från mig!
Monica

Solstrimmor sa...

Naturen är fantastisk som låter oss följa med i dess olika yttringar. Det förgängliga och bedagade är vackert om man tittar noga, som du kan. Så sorgligt med din kära väninna, jag vet, det tar tid att acceptera, men vi har de goda roliga minnena kvar. Att glömma gör vi inte.

Tack för fina ord om min morfar.
Kramar från Eva-Mari

HWIT BLOGG sa...

Så sorgligt med din vännina, livet är förgängligt också...
Det är en skön tid nu men lite sorgligt är det allt. Skördefest på ön nästa helg men sen stänger Öland ner, skönt det med :)
Kram från Titti

Mormorstorp sa...

Så sorgligt med din väninna... Visst vänjer man sig med tanken, men ingenting blir ju aldrig mera som förut. En stor KRAM till Dej!
/Annica