November fortsätter i samma stil som i förra inlägget - dimma, dis, duggregn och mörker. Endast 12 soltimmar hittills, säjs det.
Utanför min dörr har det blivit lite pyntat och det fick bli en liten tall i år. Fotat mitt på dagen idag och fejkljuset lyser redan.
Det fick också bli en granrisbukett, precis som förra året...
Rumsgranen har antagit märkliga proportioner. Vet inte vad man ska göra med den. Den växer både på längden och bredden!
Några stjärnor har också kommit upp i väntan på de lysande.
I veckan i dagstidningen hittade jag en underbar dikt om November, som jag blev så tagen av att jag tonsatte den - nåväl, den tonsatte sej själv. En enkel liten visa blev det. Jag t.o.m ringde upp damen som skrivit den för jag ville ju ha hennes tillstånd, och hon blev så glad, och tyckte att dagen hade fått en guldkant, för att jag hade tonsatt hennes fina dikt... eller kanske var det bara för att jag ringde? Vi hade ett långt samtal. Jag kommer att hälsa på henne! Hon sa att hon är född 1925! Vilken underbar dam och dikt och här kommer den:
NOVEMBER
Kan man skriva nåt fint om november
med regnstänk på rutan och inte nån sol,
med kortare dagar och lampan tänd,
lika grått som november i fjol?
Kan man sjunga en sång om november,
när man bara längtar till ännu en vår
och när lera och smuts på stövlar och skor
på tamburens golv sätter spår?
Jo, det finns mycket skönt i november
med dimmor, som bäddar med mjukaste grått
och allt i naturen får vila en tid,
bara människan jämt har så brått.
Det finns många små ljus i november,
som lyser långt fler än du nånsin kan tro.
En kväll såg jag hundratals lågor,
där de döda nu vila i ro.
Och i slutet av mörka november
ser du stjärnor i fönster och stakar man tänt.
Hos så många i mörkret nu lyser ett ljus,
för nu kommer den tiden, advent.
Ha en fin och skön helg!